En barfotapromenad
Det första Rosatta Mukanyana, 28, gör när hon vaknar är att titta hur blött det är mellan hennes ben.
Det andra är att tacka gud för att dagen äntligen har kommit.
Det är tisdagen den 7 januari 2014.
Dagen då tiden som utstött är över.
Dagen då våldtäkterna upphör.
Det är tre timmar till hennes operation, men Rosatta Mukanyana sitter redan på träbänken utanför Läkare Utan Gränsers klinik i Gitega i Burundi och väntar.
Hon har gjort det sedan solen gick upp.
Eller, beroende på hur man räknar, så har hon väntat i tio år.
Bredvid henne sitter Judith Mdabageruye, 45, som har väntat i ett kvarts sekel.
Kvinnorna kände inte varandra för en månad sedan. Då trodde båda att de var ensammast i hela världen.
De visste inte att de hade två miljoner olyckssystrar.
Två kvinnor.
Två vitt skilda berättelser, men som båda började med en ung, gravid nygift kvinna i en liten by någonstans i Burundi, och som båda slutar på Läkare Utan Gränsers klinik i Gitega.
Rosatta Mukanyana gifte sig som artonåring, flyttade in i makens hus i den lilla byn Giterani och blev med barn nästan direkt.
– Jag mådde bra hela graviditeten, säger hon.
I samband med förlossningen uppstod komplikationer. Bebisen kunde inte komma ut.
Rosatta Mukanyana kämpade. Bebisen likaså.
På den fjärde dagen tog hennes man henne till sjukhuset. Då var det för sent. Barnet var dött.
Femton år tidigare skulle Judith Mdabageruye föda sitt första barn. Men förlossningen tog för lång tid. När bebisen till sist kom ut var det för sent.
Ännu en kvinna förlorade sitt barn.
De fyra dagarna som Rosatta och hennes barn hade kämpat orsakade allvarliga skador i hennes livmoder. Rosatta Mukanyana lämnade sjukhuset ovetandes om att en fistel, ett hål, bildats mellan livmodern och urinblåsan.
Problemen började strax efter att hon kom hem. Rosatta Mukanyana kunde helt enkelt inte hålla tätt.
– Det gick inte att stoppa, säger hon.
Judith Mdabageruye hummar åt hennes berättelse. Hon har inte vaknat torr på ett kvarts sekel.
800 kvinnor världen över dör varje dag i samband med att de föder barn. För varje kvinna som dör skadas ytterligare 20 svårt. Världshälsoorganisationen WHO räknar med att två miljoner unga kvinnor lever med obehandlad fistel, framför allt i länderna söder om Sahara i Afrika. Varje år drabbas 100 000 kvinnor av åkomman.
– Jag luktade och min man ville inte längre ha mig. Han hade flera hus bredvid varandra, så han sa åt mig att bo i ett av de andra, säger Rosatta Mukanyana.
Hon var arton och utstött.
En illaluktande paria.
En skam för sin man.
– Han har inte pratat med mig sedan dess, säger hon.
Inte ett ord på tio år.
Inte ens när han våldtar henne.
– Han har inte pratat med mig sedan dess, säger hon.
Inte ett ord på tio år.
Inte ens när han våldtar henne.
– Han kommer på kvällarna och tar mig utan att jag vill det. Han är våldsam, och det gör ont i både min kropp och i mitt hjärta. Kroppen är inte redo för honom, och det är inte jag heller, säger hon.
Judith Mdabageruyes man kastade ut henne. Så hon fick uppleva skammen i att flytta hem till sin mamma och pappa, som var de enda i byn som pratade med kvinnan som alltid luktade avföring.
Som byns utstötta har hon inga rättigheter. Vilket hon har blivit varse alltför många gånger.
– Jag lämnade nästan aldrig mina föräldrars hus men jag jobbade med deras jordbruk. Ibland kom män från byn och tog mig mot min vilja ute på fälten. Jag kunde inte göra något.
Hon säger “tar mig”. Det lokala språket kirundi har inget ord för våldtäkt.
Övergreppen har resulterat i två barn, en nioårig pojke och en sjuårig flicka.
– Det är inte deras fel att de kom till som de gjorde, säger hon.
Men de två graviditeterna och våldtäkterna har förvärrat hennes fistel. Doktor Keita Mahamoudou som ska genomföra hennes operation är inte optimistisk när han skrubbar händerna rena inför ingreppet.
– Hålet är sex centimeter långt och det har funnits där för länge, jag vet inte hur mycket vi kan göra för henne, säger han.
Inne i salen får Judith Mdabageruye ryggmärgsbedövning till tonerna av amerikansk countrymusik. Hon vet inte om att läkaren precis sagt att det nog inte finns mycket att göra.
– För mig är det här dagen när mitt liv ändras, säger hon, sittandes naken, med en grön operationsfilt under sig.
Hon vet inte hur rätt hon har. Två timmar senare ler specialistkirurgen ett leende som bokstavligen går från öra till öra. Varje tand i Keita Mahamoudous mun syns.
– Jag hade aldrig kunnat drömma om att hitta mjukvävnad. Vi lyckades sy ihop henne, säger han.
Vad innebär det?
– Att hon i morgon kommer att vakna torr för första gången på tjugofem år. Att hon om en månad inte kommer att känna att hon någonsin haft en fistel.
Specialistläkaren från Mali som jobbar på sjukhuset för en mycket blygsam lön skakar på huvudet.
– De här ögonblicken är anledningen till varför jag gör det. Hennes liv ändrades just för alltid.
Fistel går att förhindra om kvinnan har tillgång till läkarhjälp före, under och efter förlossningen. Vilket många av Burundis kvinnor saknar. Nästan hälften av alla landets förlossningar sker utan någon som helst medicinsk personal. Läkare Utan Gränsers fistulaklinik har funnits i landet sedan 2010. Sedan dess opererar kirurgerna två kvinnor om dagen, fem dagar i veckan.
– Vi har en hotline som drabbade kvinnor kan ringa, säger klinikens chef, Aristide Bishinga.
Men flest kvinnor hittar kliniken genom dess outreachprogram.
Fem personer åker ut till olika byar varje dag och hör sig för efter drabbade kvinnor.
De utstötta brukar alla känna till.
På så sätt kom en socialarbetare från Läkare Utan Gränser för en månad sedan till det lilla samhället Giterani. Och frågade efter Rosatta Mukanyana.
– Han satte sig med mig och bad mig berätta. Det var första gången på tio år som någon lyssnade på mig. Första gången jag behandlades som en människa.
Mannen sa att han trodde att kliniken skulle kunna hjälpa Rosatta. Han bad henne fundera på saken och gav henne ett nummer.
Ett problem, bara.
Närmaste telefon var fem timmars promenad bort, i den större staden Komorama.
– Jag tycker inte om att gå, eftersom det rinner ur mig hela tiden, men när du får den här sortens möjlighet gör du vad som helst.
Så Rosatta Mukanyana gick. Barfota. I fem timmar.
– Jag hade inget val, säger hon.
– Jag har trott i tio år att jag är helt ensam, att ingen annan är som jag, att min man har rätt när han säger att jag är äcklig för att jag luktar, att det är förståeligt att ingen vill prata med mig. Och så kommer en man och säger att det finns andra som är som jag? Jag hade inget val.
Rosatta Mukanyana kom fram till den stora staden, hittade en telefon, lyfte luren och slog numret.
En röst någonstans långt borta lyssnade och sa att det fanns hjälp att få. Sedan kom en bil och hämtade henne och förde henne till Gitega.
– Så många kvinnor som jag, säger hon.
Bredvid kliniken är en liten inringad by som kliniken har byggt för kvinnorna. En fristad där upp till sjuttio kvinnor bor tillsammans, lagar mat, pratar och sjunger tillsammans.
För tillfället en gospellåt.
Två trumslag lockar till sig kvinnorna som är i de små husen. De samlas och brister ut i sången. Tolken översätter:
”Vi var ute i mörkret, nu är vi i ljuset. Vi är stolta kvinnor som har slutat gömma oss.”
Två trumslag lockar till sig kvinnorna som är i de små husen. De samlas och brister ut i sången. Tolken översätter:
”Vi var ute i mörkret, nu är vi i ljuset. Vi är stolta kvinnor som har slutat gömma oss.”
37 kvinnor, som alla dansar runt med varsin vit hink i handen.
Det första som händer när de kommer till kliniken är att de får en kateter. För att återigen börja vänja sig vid ett liv där de inte läcker konstant.
– De sjunger det varje gång en ny kvinna kommer, säger sjukhusdirektören.
När sången ebbat ut är det dags.
Rosatta Mukanyana går den korta biten mot sjukhuset.
– Det enda jag tänker på nu är framtiden. Jag hade tio dåliga år och nu är de över. Jag vet inte vad jag ska göra nu, det enda jag vet är att jag inte återvänder till min man. Från och med idag är jag inte längre en kvinna i mörkret. Jag har inget att skämmas för.
Två kvinnor.
Två vitt skilda berättelser som båda började i en liten by någonstans i Burundi men som nu slutar på Läkare Utan Gränsers klinik i Gitega.
FISTLAR
- Fistel drabbar kvinnor i samband med komplicerade och långvariga förlossningar eller grova våldtäkter.
- Det innebär att ett hål uppstår mellan slidan och urinblåsan, eller mellan slidan och ändtarmen, vilket ger inflammationer och okontrollerad avföring. Hud och vävnad i ändtarmen och slidan kan även upplösas som en följd av okontrollerad urin och avföring. I extrema fall kan urinröret, urinblåsan och slidväggen förstöras helt.
- Utöver fysiska symptom kan fistel även ge allvarliga sociala problem. På grund av den okontrollerade urinen, avföringen och lukten blir kvinnorna ofta utstötta av sina män och av samhället.
- Upp till 90 procent av kvinnor som inte skadats allvarligt blir helt återställda av en operation.
- WHO räknar med att två miljoner unga kvinnor globalt lever med obehandlad fistel, framför allt i länder i Afrika och Asien. Varje år drabbas 50 000 – 100 000 kvinnor.
- Sedan 2003 har cirka 12 000 kvinnor opererats. Läkare Utan Gränser har sedan dess behandlat kvinnor på Elfenbenskusten, i Tchad, Sierra Leone, Somalia, Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Mali och Burundi.