Upp för en kulle
Det var sex timmars promenad till sjukhuset.
Efter två av dem gav Jemine Mjanowi, 32, upp.
Hon satte sig vid vägkanten och födde sin flicka.
Sedan gjorde hon som majoriteten av Burundis kvinnor gör efter en förlossning – klippte av navelsträngen med en kökssax och återvände till sysslorna i hemmet.
Masore Arikungoma är otröstlig.
Den två månader gamla bebisen är hungrig och hennes mamma är inte i närheten.
En sjuksköterska försöker vyssja flickan lugn. Det går inget vidare. Kvinnans blick vänds allt som oftast mot kirurgiavdelningen på sjukhuset, för att se om nyopererade Jemine Mjanowi är på väg att rullas ut till vilosalen där hon står och väntar med barnet.
– Jemine hade ändå tur, säger Aristide Bishinga, chef på Läkare Utan Gränsers klinik i Gitega i Burundi, om kvinnan som just fått en fistel opererad och som födde i vägrenen.
– Hennes förlossning gick förhållandevis bra.
Det låter kanske som en konstig formulering.
Det är det inte.
Att vara kvinna och föda barn i Burundi har samma dåliga odds som roulette. Risken att dö i samband med en graviditet är en på 31. I Sverige är siffran en på 14 100.
Att vara kvinna och föda barn i Burundi har samma dåliga odds som roulette. Risken att dö i samband med en graviditet är en på 31. I Sverige är siffran en på 14 100. Och för varje kvinna som dör i landet vid en förlossning skadas ytterligare tjugo svårt. De får kronisk inkontinens, eller som i Jemine Mjanowis fall, en fistel.
– Problemet är att så få kvinnor tar sig till sjukhus för att föda barn, säger Aristide Bishinga.
– Det brukade kosta pengar att föda i Burundi och kvinnorna på landsbygden har ingen utbildning. De kan inte läsa, så de läser inte tidningar, de har inget teve så de ser inte på nyheter. De vet inte att all vård för kvinnor och barn under fem år är gratis i landet sedan 2006.
Det föds cirka 288 000 barn i Burundi varje år. Enligt landet hälso- och socialministerie kan upp till nittio procent av dem vara födda i hemmet.
Det är svårt att veta exakt. Många föräldrar registrerar aldrig sina barns födslar. Samma myndighet uppger att så många som 1,5 miljoner barn i landet kan vara papperslösa för att föräldrarna tror att även det kostar pengar.
– Det finns en gammal inställning i landet som vi jobbar hårt med att förändra, att kvinnor aldrig får klaga, säger Aristide Bishinga.
Så kvinnorna stannar hemma, tills de verkligen måste till sjukhus.
Som Jemine Mjanowi, som ända sedan sin förlossning har läckt avföring okontrollerat på grund den fistel som bildades.
Och som Joselyne Manirakiza, 18, som i förlossningsrum tre på sjukhuset precis håller på att bli mamma för första gången.
Mellan värkarna berättar hon hur planerade att föda i byn, men att hon vid midnatt blev rädd att något var fel. Klockan fem på morgonen gav Joselyne Manirakiza upp.
Den tre kilometer långa promenaden från hennes by till sjukhuset i Gitega är inte särskilt vänlig för bara fötter även om man inte är gravid. I nionde månaden och med värkar är den tortyr.
Den tre kilometer långa promenaden från hennes by till sjukhuset i Gitega är inte särskilt vänlig för bara fötter även om man inte är gravid. I nionde månaden och med värkar är den tortyr. Sjukhuset ligger högst upp på en lång kulle och den röda jorden som leder dit är kantad av vassa stenar.
Solens första strålar var Joselyne Manirakizas enda källa till ljus när hon långsamt gick uppför kullen i går morse.
Ensam. Hennes man stannade hemma.
– Männen är aldrig med på förlossningar i Burundi, säger Aristide Bishinga.
Inte heller Jemine Mjanowis man gick med henne på det som skulle ha blivit en sex timmar lång promenad men som slutade med en nyfödd flicka i en väggren efter två av dem.
– Det var söndag, förklarar hon.
– Han var i kyrkan.
När kvinnorna kommer till sjukhuset upplyser personalen dem om att vården inte kostar något.
Vissa tror dem, andra inte.
Jemine Mjanowi tillhör den första kategorin. Joselyne Manirakiza den andra. Hennes dotter föds klockan 16 på onsdagseftermiddagen. Mindre än tjugo minuter senare ser en sjuksköterska hur kvinnan hastar iväg.
Samma fötter som elva timmar tidigare tagit sig upp för sjukhusbacken är nu på väg ned igen, med ett nyfött bylte i famnen.
– Vi får bara hoppas att hon kommer tillbaka när hon behöver oss, säger sjukhusdirektören.
– Innan det är för sent.