En trött kämpe
Det är inte barnens skrik som ger kalla kårar.
Det är avsaknaden av dem.
Ett helt rum med små bebisar, och ingen ger ifrån sig ett ljud.
Inte ens när de dör.
Det är sen eftermiddag och köerna till inskrivningen på Läkare Utan Gränsers barnsjukhus i samhället Massakory i Tchad har upphört. De flesta av de cirka trettio familjerna som söker hjälp varje dag kommer på morgonen, när luften fortfarande är sval och solen inte gör att termometern visar på trettiofem grader.
Men ibland spelar det ingen roll hur varmt det är, när läget är akut.
Som nu.

Plötsligt kommer en kvinna gående med snabba steg, bärandes på ett barn invirat i en rosa filt. Adam Mibodou är sex månader gammal, men väger som en nyfödd. 3,6 kilo. En mätning av hans arm visar på svår undernäring.
Hans mage har femton långa ärr, tecknet på att familjen först försökt bota honom genom att gå till en medicinman som skär upp barnet på stället där det har ont.
Hans mage har femton långa ärr, tecknet på att familjen först försökt bota honom genom att gå till en medicinman som skär upp barnet på stället där det har ont.
Han skrivs in direkt och får bo på sjukhuset tillsammans med sin mamma Acha Moussa, 23, och storebror Muhammed, 4.
– Jag vill egentligen placera honom på intensivvårds-avdelningen, men jag vågar inte för några barn där är så dåliga att de kan smitta honom. Det klarar han inte, säger läkaren Sonja Haertle, 31.
Platsen hon syftar på är vägg i vägg.
Eller plast i plast, om man ska vara korrekt.
Tältet precis bredvid bebistältet där Adam hamnar är intensiven för alla barn upp till två år. Där står läkaren Bethan McDonald, 32, och bläddrar i tretton månader gamla Zara Abakars papper. Hon håller upp journalen och visar den. Tre sidor lång, fylld av anteckningar på diverse olika mediciner.
– Vi har provat med det mesta. Vi har gett henne vitamin A för nattblindhet, penicillin för att bota vad det nu är hon har för infektion, folsyra för blodbrist och sedan även maskmedicin, säger den australiensiska läkaren.
Flickan som fyllt ett år, men som inte kommer att fylla två, väger fyra kilo. Termometern visar på 32,2 grader. Igår var hon en grad varmare. Hon sondmatas, är invirad i värmefolie och har en stor filt svept flera varv runt sig.
– Vi har försökt med allt men hon har inte blivit bättre på de åtta dagar hon varit här, säger Bethan McDonald.
Istället går det åt fel håll, rakt framför ögonen på läkaren.
Zara, som alldeles nyss fäst blicken på fotografens kamera och även reagerat på Bethan McDonalds ficklampa, sluter ögonen och försvinner iväg.
Läkaren tar fram sitt stetoskop och försöker hitta hjärtljud. Sekunderna är dyrbara. En snabb blick på sjuksköterskan räcker. Han virar in barnet ett extra varv i filten och beger sig med flickan i famnen ut från intensivvårdsavdelningen, tar femtio steg i den gassande hettan innan han svänger runt ett hörn bort till återupplivningsrummet, där sju av åtta sängar redan är upptagna av andra barn som svävar mellan liv och död.
Återupplivningsrummet är den tredje platsen, efter bebisavdelningen och intensivvårdsavdelningen, där avsaknaden av ljud är det som hörs mest.
Inga barn gråter. Bara maskiner som piper.
När Bethan McDonald kommer ut från rummet cirka tjugo minuter senare skakar hon på huvudet.
– Hon kommer nog inte att överleva, säger hon.

Zaras mamma, 16-åriga Halima Adoum, vill inte gå in och sätta sig hos sin dotter i återupplivningsrummet. Hon låter flickans mormor, Hawa Adoum, gå in istället.
– Jag hade ont hela tiden när jag var gravid med Zara, jag har inte ont alls den här gången, jag hoppas att det är ett bra tecken, säger hon och stryker på sin runda mage.
Hon får sitt andra barn om tre månader.
– Jag tänker att det är i Guds händer, det som sker.
Hon säger att hon inte är orolig. Men hon tillbringar hela nyårsafton precis utanför rummet där hennes dotter ligger.
När hon får besked att maten är serverad går hon iväg och fyller en tallrik med ris, går tillbaka, sätter sig.
Hon tittar på dörren.
Hon tittar på maten.
Hon tittar på dörren.
Och hon tittar på maten.
Om och om igen.
Tio minuter senare är tallriken fortfarande orörd. Halima Adoum reser sig och går till soptunnan, skrapar ned all mat och ställer ned den tomma tallriken.
Vården är gratis och mödrarna får mat tre gånger om dagen i sjukhusets matsal. Och samtidigt som Halima Adoum slänger sin föda börjar någon annan äntligen att äta. Jublet är stort på bebisavdelningen när lille Adam Mibodou, som tappat ytterligare två hekto på bara några timmar, plötsligt glupskt börjar suga efter mat. Hans mamma ler medan hon sitter stilla och låter droppe efter droppe hamna i pojkens mun.
– Det är mycket allvarligt fast han har ändå en god chans så länge han inte blir sämre, säger Sonja Haertle.
Men på återupplivningsavdelningen verkar alla chanser vara borta.
– Zara Abakar har inre blödningar. Hon är en fighter, men om ett par timmar är hon borta, säger Bethan McDonald.
Flickans mamma har till sist vågat sig in. Halima Adoum har dragit fram en stol och sitter uppkrupen i den bredvid sin dotter.
Zara har nu, vid sidan om tre olika sorters dropp och värmefolie, även en syrgasmask. Hon stirrar tomt ut i rummet. Flickans mormor kliver ut. Det finns bara plats för en anhörig för varje barn.
– Jag vet hur hon känner sig, säger Hawa Adoum, 40, efter att hon dragit igen dörren.
– Jag förlorade Halimas lillebror för två år sedan.
Hawa Adoum följer statistiken för landet till fullo. Hon har fött sex barn, vilket är genomsnittet. Hon har förlorat ett av dem, vilket är genomsnittet. Var sjätte barn i Tchad får inte fylla fem år.
– Jag grät i några dagar när min son dog, säger Hawa Adoum.
– Men sedan tänkte jag att det var så Gud ville att det skulle bli, och det säger jag till min dotter nu också. Om Halima börjar gråta när Zara dör kommer jag att säga åt henne att lugna ned sig.
Om Halima börjar gråta när Zara dör kommer jag att säga åt henne att lugna ned sig.
Anledningen till den humanitära krisen är, som i så många andra länder i regionen, en kombination av fattigdom och instabilitet. Sedan landet blev självständigt 1960 har det upplevt fyrtio år av inbördeskrig innan det slutligen blev fred för tre år sedan. Tchad rankas som ett av världens tre fattigaste länder, tillsammans med Liberia och Haiti.
Nio av tio invånare lever på, eller försöker leva på, jordbruk. Men det är svårt.
En miljon förlorade sin mat i torkan 2011.
700 000 förlorade sina skördar 2012 på grund av översvämningar.
Enligt en ny rapport från världsbanken där 144 länder jämfördes, lever 81 procent av befolkningen i Tchad i fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än 13 kronor om dagen. Var tredje barn i landet är kroniskt undernärd.
– Vi har inte tillräckligt med mat, och då får inte barnen mat. Vi brukade ha boskap men alla djur har dött. Det är det som händer, djur dör och människor dör, säger Hawa Adoum.
Hon kom med sin dotter och dotterdotter till sjukhuset dagen före julafton efter att Hawa Adoum lyckades övertala en granne i byn, som ligger 200 kilometer från sjukhuset, att läget var akut och att de behövde bli körda i hans bil.
Men det var för sent för Zara Abakar, som aldrig får uppleva 2014.
På nyårsaftonens kväll, när skymningen lägger sig över Massakory, dör hon. Utan ett ljud.
Men Adam Miboudou och femtioen andra barn på sjukhuset överlever natten.
De vaknar idag till en ny dag – och ett nytt år.