Kriserna vi glömde

Plötsligt kommer en kvinna gående med snabba steg, bärandes på ett barn invirat i en rosa filt. Adam Mibodou är sex månader gammal, men väger som en nyfödd. 3,6 kilo. En mätning av hans arm visar på svår undernäring.

Hans mage har femton långa ärr, tecknet på att familjen först försökt bota honom genom att gå till en medicinman som skär upp barnet på stället där det har ont.

Hans mage har femton långa ärr, tecknet på att familjen först försökt bota honom genom att gå till en medicinman som skär upp barnet på stället där det har ont.

Han skrivs in direkt och får bo på sjukhuset tillsammans med sin mamma Acha Moussa, 23, och storebror Muhammed, 4.

– Jag vill egentligen placera honom på intensivvårds-avdelningen, men jag vågar inte för några barn där är så dåliga att de kan smitta honom. Det klarar han inte, säger läkaren Sonja Haertle, 31.

Platsen hon syftar på är vägg i vägg.

Eller plast i plast, om man ska vara korrekt.

Tältet precis bredvid bebistältet där Adam hamnar är intensiven för alla barn upp till två år. Där står läkaren Bethan McDonald, 32, och bläddrar i tretton månader gamla Zara Abakars papper. Hon håller upp journalen och visar den. Tre sidor lång, fylld av anteckningar på diverse olika mediciner.

– Vi har provat med det mesta. Vi har gett henne vitamin A för nattblindhet, penicillin för att bota vad det nu är hon har för infektion, folsyra för blodbrist och sedan även maskmedicin, säger den australiensiska läkaren.

Flickan som fyllt ett år, men som inte kommer att fylla två, väger fyra kilo. Termometern visar på 32,2 grader. Igår var hon en grad varmare. Hon sondmatas, är invirad i värmefolie och har en stor filt svept flera varv runt sig.

– Vi har försökt med allt men hon har inte blivit bättre på de åtta dagar hon varit här, säger Bethan McDonald.

Istället går det åt fel håll, rakt framför ögonen på läkaren.

Zara, som alldeles nyss fäst blicken på fotografens kamera och även reagerat på Bethan McDonalds ficklampa, sluter ögonen och försvinner iväg.

Läkaren tar fram sitt stetoskop och försöker hitta hjärtljud. Sekunderna är dyrbara. En snabb blick på sjuksköterskan räcker. Han virar in barnet ett extra varv i filten och beger sig med flickan i famnen ut från intensivvårdsavdelningen, tar femtio steg i den gassande hettan innan han svänger runt ett hörn bort till återupplivningsrummet, där sju av åtta sängar redan är upptagna av andra barn som svävar mellan liv och död.

Återupplivningsrummet är den tredje platsen, efter bebisavdelningen och intensivvårdsavdelningen, där avsaknaden av ljud är det som hörs mest.

Inga barn gråter. Bara maskiner som piper.

När Bethan McDonald kommer ut från rummet cirka tjugo minuter senare skakar hon på huvudet.

– Hon kommer nog inte att överleva, säger hon.

Zaras mamma, 16-åriga Halima Adoum, vill inte gå in och sätta sig hos sin dotter i återupplivningsrummet. Hon låter flickans mormor, Hawa Adoum, gå in istället.

– Jag hade ont hela tiden när jag var gravid med Zara, jag har inte ont alls den här gången, jag hoppas att det är ett bra tecken, säger hon och stryker på sin runda mage.

Hon får sitt andra barn om tre månader.

– Jag tänker att det är i Guds händer, det som sker.

Hon säger att hon inte är orolig. Men hon tillbringar hela nyårsafton precis utanför rummet där hennes dotter ligger.

När hon får besked att maten är serverad går hon iväg och fyller en tallrik med ris, går tillbaka, sätter sig.

Hon tittar på dörren.

Hon tittar på maten.

Hon tittar på dörren.

Och hon tittar på maten.

Om och om igen.

Tio minuter senare är tallriken fortfarande orörd. Halima Adoum reser sig och går till soptunnan, skrapar ned all mat och ställer ned den tomma tallriken.

Vården är gratis och mödrarna får mat tre gånger om dagen i sjukhusets matsal. Och samtidigt som Halima Adoum slänger sin föda börjar någon annan äntligen att äta. Jublet är stort på bebisavdelningen när lille Adam Mibodou, som tappat ytterligare två hekto på bara några timmar, plötsligt glupskt börjar suga efter mat. Hans mamma ler medan hon sitter stilla och låter droppe efter droppe hamna i pojkens mun.

– Det är mycket allvarligt fast han har ändå en god chans så länge han inte blir sämre, säger Sonja Haertle.
Men på återupplivningsavdelningen verkar alla chanser vara borta.

– Zara Abakar har inre blödningar. Hon är en fighter, men om ett par timmar är hon borta, säger Bethan McDonald.

Flickans mamma har till sist vågat sig in. Halima Adoum har dragit fram en stol och sitter uppkrupen i den bredvid sin dotter.

Zara har nu, vid sidan om tre olika sorters dropp och värmefolie, även en syrgasmask. Hon stirrar tomt ut i rummet. Flickans mormor kliver ut. Det finns bara plats för en anhörig för varje barn.

– Jag vet hur hon känner sig, säger Hawa Adoum, 40, efter att hon dragit igen dörren.

– Jag förlorade Halimas lillebror för två år sedan.

Hawa Adoum följer statistiken för landet till fullo. Hon har fött sex barn, vilket är genomsnittet. Hon har förlorat ett av dem, vilket är genomsnittet. Var sjätte barn i Tchad får inte fylla fem år.

– Jag grät i några dagar när min son dog, säger Hawa Adoum.

– Men sedan tänkte jag att det var så Gud ville att det skulle bli, och det säger jag till min dotter nu också. Om Halima börjar gråta när Zara dör kommer jag att säga åt henne att lugna ned sig.

Om Halima börjar gråta när Zara dör kommer jag att säga åt henne att lugna ned sig.

Anledningen till den humanitära krisen är, som i så många andra länder i regionen, en kombination av fattigdom och instabilitet. Sedan landet blev självständigt 1960 har det upplevt fyrtio år av inbördeskrig innan det slutligen blev fred för tre år sedan. Tchad rankas som ett av världens tre fattigaste länder, tillsammans med Liberia och Haiti.

Nio av tio invånare lever på, eller försöker leva på, jordbruk. Men det är svårt.

En miljon förlorade sin mat i torkan 2011.

700 000 förlorade sina skördar 2012 på grund av översvämningar.

Enligt en ny rapport från världsbanken där 144 länder jämfördes, lever 81 procent av befolkningen i Tchad i fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än 13 kronor om dagen. Var tredje barn i landet är kroniskt undernärd.

– Vi har inte tillräckligt med mat, och då får inte barnen mat. Vi brukade ha boskap men alla djur har dött. Det är det som händer, djur dör och människor dör, säger Hawa Adoum.

Hon kom med sin dotter och dotterdotter till sjukhuset dagen före julafton efter att Hawa Adoum lyckades övertala en granne i byn, som ligger 200 kilometer från sjukhuset, att läget var akut och att de behövde bli körda i hans bil.

Men det var för sent för Zara Abakar, som aldrig får uppleva 2014.

På nyårsaftonens kväll, när skymningen lägger sig över Massakory, dör hon. Utan ett ljud.

Men Adam Miboudou och femtioen andra barn på sjukhuset överlever natten.

De vaknar idag till en ny dag – och ett nytt år.

Mariam Muhammed ringde sin man som skulle fira nyår hos en av sina andra fruar, i huvudstaden N’Djamena. Istället skyndade han till Massakory och tillbringade nyårsnatten på marken utanför sjuktältet, medan mamman tog platsen inne i salen med Haoua Muhammed.

– Jag var så orolig för henne, jag kunde inte åka, säger pappan.

Haoua Muhammed blev en av de sista av 780 000 personer i Tchad som fick malaria i fjol. En var fyrtionde sekund. Värst var det under augusti till november 2013. På fyra månader tog sjukhuset emot 2000 barn med malaria.

Siffran ökar, när den borde minska. Så även dödsantalet. Det är den absolut största dödsorsaken bland barn i landet.

– Det finns en enorm okunskap om malaria. Föräldrarna känner igenom symptomen; feber, frossa och kramper, men de vet inte hur de får det eller hur de ska skydda sig, säger svenska Jenny Carlbom, som arbetar som folkhälsoinformatör för Läkare Utan Gränser i Tchad.

Parasitsjukdomen sprids genom myggor och det finns fem olika sorters parasiter. Den dödligaste, falciparum, är också den vanligaste i Tchad.

– När myggan biter dig går parasiten in i blodet, infekterar de röda blodkropparna och förökar sig. I olyckliga fall kan malaria ge neurologiska skador eller blodbrist. Eller som i Haouas fall – båda, säger Sonja Haertle.

Liksom flera andra malariadrabbade barn på sjukhuset behövde Haoua Muhammed blod. En släkting ställde genast upp.
Flickan som på nyårsnatten svävat mellan liv och död är pigg när Sonja Haertle tittar till henne på nyårsdagens morgon.
Pigg, men arg. Hon har en syrgasmask över ansiktet som hon inte vill ha, och barnet kämpar febrilt med att få av sig saken, som räddat hennes liv under natten. När läkaren slutat le åt det nu envisa barnet flyttas Haoua från återupplivningen till intensivvårdsavdelningen.

– Det var bra att de var så villiga att ge snabbt. Det kan vara ett stort problem att få familjerna att ge blod, säger Sonja Haertle.

Många föräldrar tycker att tanken är skrämmande.

Zeneba Adum, 2, ligger också på återupplivningsavdelningen. Hon är en av dem som fastnat i kläm. Hennes mamma har redan gett blod. Det hjälpte, men hon behöver mer. Hennes pappa vägrar.

– Det finns en kulturell idé om att ditt blod tillhör dig. Föräldrarna är rädda att de själva ska dö om de ger, eller att barnen förändras av transfusionen, säger Jenny Carlbom.

– Det finns en kulturell idé om att ditt blod tillhör dig. Föräldrarna är rädda att de själva ska dö om de ger, eller att barnen förändras av transfusionen, säger Jenny Carlbom.

Lösningen för många är att ge traditionell medicin istället. Som Issa Muhammeds mormor. När den tvåårige pojken inte blev bättre och febern och kräkningarna vägrade sluta tog hon honom till medicinmannen, som rekommenderade att barnet skulle äta blommor och löv.

– Fast han blev bara sämre, så då kom jag hit.

Pojken är svårt undernärd och har allvarlig malaria. Han har diarré och cirka åtta gånger per dag försvinner det mesta han äter ut ur hans kropp. Då får hans mamma och mormor sätta honom i badbaljan och tvätta honom.

Vet du varför han blev dålig?

– Jag tror att det var komjölken. Dricker man för mycket komjölk så blir man dålig, säger hans mormor.

Jenny Carlbom nickar när hon hör kommentaren.

– Jag frågade tjugo föräldrar om de visste vad som gav barnen malaria, bara en av dem sa myggbett. Vi lägger ned väldigt mycket tid på att försöka sprida kunskap, men det är svårt, säger informatören som några timmar efter samtalet med Issas farmor ordnar en fest för mammorna och barnen på sjukhuset för att fira det nya året.

Barnen får ballonger och för mammorna ordnas en frågesport. Om man svarar rätt får man en sjal.

En av frågorna är vad som orsakar malaria. En kvinna reser sig upp.

– Man kan få det när man är riktigt hungrig, säger hon.

– Det var inte det svaret jag hade hoppats på, säger Jenny Carlbom när hon packar ihop efter kalaset.

– Djupt rotade föreställningar är svåra att ändra, men vi fortsätter arbetet och vet att vi når dem så småningom.

Hennes sju tidigare barn har hon fött hemma. Tre av dem har dött.

– Det är inte lätt att förlora tre barn, säger hon. Jag tänker på dem varje gång jag ser barn som är i samma ålder som de var. Från och med nu ska jag föda på sjukhus. Jag visste inte ens att det var tvillingar, jag har aldrig blivit undersökt när jag har varit gravid.

Hon åkte hem till Massakory med sina pyttesmå pojkar. Men varken Mustafa eller Muhammed var riktigt redo för världen. De vägde knappt 1400 gram var.

– Det är vissa saker som måste ordnas i livmodern som inte hinner bli färdiga på barnen som kommer hit. Saker som gör att du klarar dig i livet. Ditt hjärta blir tillräckligt starkt, dina lungor likaså. De här bebisarna som inte får utvecklas färdigt föds infektionskänsliga, utan färdigutvecklade muskler, säger Bethan McDonald.

Hon bläddrar i en av pojkarnas journaler. Virar sedan upp handduken som värmer honom, lyssnar på hans hjärta och kontrollerar hans temperatur. Sedan ler hon.

– Barnen som kommer hit och är för tidigt födda har väldigt sällan särskilt bra odds att klara sig. Många av dem dör … men jag tror att de här pojkarna har en chans, säger hon.

Totalt föds cirka femton miljoner bebisar i världen för tidigt varje år, enligt en rapport från Rädda Barnen. En miljon av dem dör kort tid efter förlossningen.

Men det behöver inte vara så.

Enligt rapporten skulle en tredjedel av den miljon nyfödda som dör årligen överleva – om de haft tillgång till enkla medel. Som till exempel det dropp som just nu rinner in i två små kroppar som vilar två sängar bort från Mustafa och Muhammed. Ett annat tvillingpar, också pojkar, en månad gamla. Deras mamma fick malaria när hon väntade dem.

– Hon var dålig länge, säger pojkarnas mormor, Kadjidja Adam, 50.

På sin sjunde dag i livet fick pojkarna något stort och förlorade något mycket större.

I Tchad är det tradition att barnen namnges en vecka efter förlossningen. I gryningen bestämdes det att pojkarna skulle heta Hassan och Hussein. När solen stod som högst på himlen förlorade de sin mamma.

– Jag var på marknaden för att köpa saker till deras namngivning. När jag kom hem låg min dotter död, säger Kadjidja Adam som nu har tagit över ansvaret för sin dotters barn.

– Jag är ledsen att min dotter är död och jag saknar henne mycket, men jag hoppas på att Gud i alla fall kommer att låta mig behålla hennes pojkar, att han inte tar dem också.

För nej, Falmata Adam är egentligen inte alls en liten knubbig bebis.

Långt därifrån.

Hon har kwashiorkor, ett sjukdomstillstånd som orsakas av brist på aminosyror och som dödar tio miljoner barn under fem år i världen årligen. Namnet kommer från Gaspråket i Ghana, och betyder ordagrant “sjukdomen barnet får när den nya bebisen kommer”. Bara ett barn av tio i landet har en kost bestående av enbart bröstmjölk de första sex månaderna i livet.

Det finns en tro här att mjölken blir rutten när du är gravid. Så istället ger kvinnorna sina bebisar ris, majs eller kakor, inte bönor, mjölk eller ägg.

– Den bilden av undernäring som folk har i Sverige, i Australien där jag kommer ifrån, och i västvärlden generellt, är den av det jättemagra barnet. De finns, och de är miljontals. När ett barn har knotiga armar och uppsvälld mage får de helt enkelt inte i sig tillräckligt med kalorier. Men sedan har vi barnen med kwashiorkor. De får i sig mat, men fel mat. Mamman slutar till exempel att amma för att hon blir gravid på nytt. Det finns en tro här att mjölken blir rutten när du är gravid. Så istället ger kvinnorna sina bebisar ris, majs eller kakor, inte bönor, mjölk eller ägg. Barnet får inte i sig några proteiner och då kan det leda till kwashiorkor, säger Bethan McDonald.

När ett barn får proteinbrist så påverkar det kroppsbalansen, förklarar läkaren. En stor mängd vätska samlar sig i huden. Bethan McDonald visar genom att trycka på den lilla flickans uppsvullna fot. Det blir som en liten grop som stannar kvar när hon har tagit bort fingret.

Det ser annorlunda ut, men inne i kroppen händer samma sak som på ett undernärt barn.

Levern kan inte längre bilda blodproteiner, barnens immunsystem är nere, de blir extremt infektionskänsliga och deras kroppar slutar fungera om barnen inte får hjälp.

– Vi hade ett barn nyss som verkligen såg ut som en riktig tjockisbebis. På en vecka tappade han fyra kilo när vätskan gick ur kroppen. Han låg här och hade en massa lös hud.

Det som kan hända då, när skinnet expanderar för snabbt, är precis vad som har hänt med tvåårige Mbodou Moussa som vårdas fyra sängar bort från Falmata Adam, och vad som hänt med Fatima Adou, 3, på återupplivningen. Och på så många andra barn i Massakory. Kroppen sväller upp så fort att huden inte hinner med. Den lossnar.

Resultatet är inget annat än hjärtskärande.

Mbodou Moussa ser ut som om han har svåra brännskador på hela överkroppen, i nacken, på fötterna och till viss del i ansiktet. Varje gång hans mamma flyttar på honom gråter han.

Inte ett högt gallskrik av den sorten bebisar gör. Det orkar han inte. Men ett litet gnyende. Ett förtvivlat försök att kommunicera.

– Jag var hemma med honom en vecka och hoppades att det skulle gå över med det gjorde det inte. Så då åkte jag till sjukhuset, säger hans mamma Halime Abakar.

De ser ju inte ut som utsvultna barn i Afrika “ska” se ut.

Efter två veckor på sjukhuset är pojken, bilderna till trots, mycket bättre. Hans kropp tar upp näringen som hela tiden sakta men säkert, droppe för droppe, åker in i hans kropp. När huden har läkt kommer han med största sannolikhet att kunna åka hem med sin mamma till byn Wandallah, strax utanför Massakory.

– Kwashiorkorbarn ser ju inte ut som utsvultna barn i Afrika “ska” se ut, om du tänker på stereotypen. Det är inte den sortens barn som drar in pengar i insamlingar, men de är precis lika sjuka och de dör också av sin sjukdom, säger Bethan McDonald.

Hon uppskattar att någonstans mellan 15 och tjugo procent av de undernärda barnen har sjukdomen.

– Det är vanligt. Vi får in nya barn med kwashiorkor varje dag.

Luftvägsinfektioner är en av de absolut vanligaste dödsorsakerna för barn i Tchad, vid sidan om diarré och malaria.

18 procent av alla barn under fem år som dör på den afrikanska kontinenten dör av lunginflammation. 15 procent av diarré.

– Men det skrivs det aldrig om, säger läkaren.

Att små bebisar dör av saker som är så enkla att bota som diarré och andningssvårigheter, det genererar inga nyheter.

– Hur ska jag säga det här rätt? Det är inte intressant nog. Att ungefär en tredjedel av alla små bebisar dör av saker som är så enkla att bota som diarré och luftvägsinfektioner, det genererar inga nyheter. Så många barn dör och det hamnar inte i tidningarna.

En bit bort, hängandes från taket, är en läkarhandske. Den är uppblåst och knuten som en ballong. Fem fingar som spretar i luften.

Barnet som inte längre finns brukade ligga och titta på den, berättar läkaren.

Nu bara hänger den där. Ingen uppmärksammar den.

Bethan McDonald går ut ur återupplivningsrummet och går cirka femtio meter till intensivvårdstältet. Hon vill titta till en annan liten flicka med samma problem.

– Det här hoppas jag i alla fall att blir en historia med lyckligt slut, säger hon.

Flickan i sängen heter Khalidja Mohammed. Hon är sex månader och hennes mamma tog henne till sjukhuset på juldagen för att flickan hade svårt att andas.

Två sjuksköterskor står med den portabla syrgasmaskinen och hjälper henne göra just det.

– Hon var en så glad flicka. Hon lekte och försökte redan gå. Men så fick hon feber och diarré. Sedan började hon att kräkas och hosta, säger hennes mamma, Fatima Muhammed, 19.

Landet med elva miljoner invånare är extremt fattigt och har  väldigt kalla nätter och varma dagar. Det kan vara en skillnad på trettio grader på några timmar. Människor bor i lerhus utan riktiga tak och innanför väggarna kan ett dussin personer husera på liten yta.

– Barn som är undernärda har dessutom lättare att få luftvägsproblem, säger Bethan McDonald.

– Och när en infektion kommer till en liten by så kan den drabba hårt och ofta vara smittsam för andra sårbara personer.

När tolken har översatt klart nickar Fatima Muhammed.

– Khalidjas kusin är också sjuk, säger hon och viftar med handen åt ett annat tält där pojken ligger.

Det var guds vilja då. Jag vet inte om det är guds vilja nu. När min son dog låg det bara i guds händer. Nu ligger det i både guds och en massa läkares händer, så jag tror att det går bättre, säger hon

Fatima Muhammed berättar att Khalidja är hennes enda barn. Hon födde en son när hon var 17, men pojken dog efter tre dagar.

– Det var guds vilja då. Jag vet inte om det är guds vilja nu. När min son dog låg det bara i guds händer. Nu ligger det i både guds och en massa läkares händer, så jag tror att det går bättre, säger hon.

– Tyvärr är det ingen ovanlig historia, säger läkaren Bethan McDonald som nu tagit över efter medicinmannen  och vårdar Zara Ali, dels för hennes brännskada och dels för hennes undernäring.

Bara 26 procent – en fjärdedel – av Tchads sjuka barn har tillgång till medicinsk vård. Bara en av tre som är svårt sjuk får antibiotika.

– Många mammor väntar för länge med att söka medicinsk hjälp här.

Svenska Jenny Carlbom jobbar som folkhälsoinformatör på barnsjukhuset.

– Man måste förstå att en bra förälder i det här samhället är en förälder som går till den lokale medicinmannen, säger hon.

– Moderna sjukhus kan skapa en rädsla. Vissa föräldrar som har kommit hit med svårt sjuka barn som sedan dör skyller barnens död på sjukhuset. Rädslan sprider sig. Kvinnor som Fatime, som trots allt vågar komma hit och fullfölja behandlingen, är de verkligt modiga som vågar gå mot strömmen.

Tillsammans med sitt team utbildar Jenny Carlbom de boende i och kring Massakory om bland annat vikten av att komma till sjukhus när barnen är sjuka.

– Det här landet har haft ett fyrtio år långt inbördeskrig som har satt stopp för alla former av utveckling och modern sjukvård. Istället frodas samma föreställningar som vi hade i Sverige för 100 eller 200 år sedan. Om föräldrarna hade haft tillgång till skola skulle det ändra mycket för de här barnen.

Bara en tredjedel av alla människor över 15 år i Tchad kan läsa och skriva. De flesta kvinnorna på sjukhuset har aldrig satt sin fot i en skola. Fatime Abdolaye tillhör den kategorin.

– Vi har aldrig haft en skola i vår by, säger hon. Men nu finns det en så mina barn ska gå där.

– Utbildning ger en person verktyg för att kunna kritiskt och logiskt analysera en situation, säger Jenny Carlbom.

På sjukhuset håller hon och kollegorna kurser sex gånger per dag.

Ena dagen är temat amning, andra dagen diarré eller hygien. Ibland, som för några dagar sedan på nyårsdagen, är det bara fest. Men just idag sitter elva kvinnor och trär vita och gula pärlor på en tråd.

– Falmata ska få halsbandet, säger Fatime Ahmat som låter den 20 dagar gamla dottern Falmata Ali vila i knät när hon skapar smycket.

– Vi hade problem  med att många kvinnor lämnade sjukhuset för tidigt med sina barn. Det är psykiskt påfrestande att vara lång tid på sjukhuset så vi började med den här sortens kurser två gånger i veckan. De gör halsband av plastpärlor och väskor av mjölpåsar, vilket de extremt fattiga kvinnorna uppskattar.

Från att cirka 10 kvinnor lämnade sjukhuset i förtid per vecka är det nu en eller två personer, säger hon.

Fatime Abdolaye är inte en av dem. Hon har inga planer på att åka hem. Hon lyfter på sin dotters tröja och visar ärret från medicinmannens behandling som sakta läker.

– Nästa gång min dotter blir sjuk tror jag att jag åker hit på en gång.

Hon vet inte hur rätt hon har. Två timmar senare ler specialistkirurgen ett leende som bokstavligen går från öra till öra. Varje tand i Keita Mahamoudous mun syns.

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att hitta mjukvävnad. Vi lyckades sy ihop henne, säger han.

Vad innebär det?

– Att hon i morgon kommer att vakna torr för första gången på tjugofem år. Att hon om en månad inte kommer att känna att hon någonsin haft en fistel.

Specialistläkaren från Mali som jobbar på sjukhuset för en mycket blygsam lön skakar på huvudet.

– De här ögonblicken är anledningen till varför jag gör det. Hennes liv ändrades just för alltid.

Fistel går att förhindra om kvinnan har tillgång till läkarhjälp före, under och efter förlossningen. Vilket många av Burundis kvinnor saknar. Nästan hälften av alla landets förlossningar sker utan någon som helst medicinsk personal. Läkare Utan Gränsers fistulaklinik har funnits i landet sedan 2010. Sedan dess opererar kirurgerna två kvinnor om dagen, fem dagar i veckan.

– Vi har en hotline som drabbade kvinnor kan ringa, säger klinikens chef, Aristide Bishinga.

Men flest kvinnor hittar kliniken genom dess outreachprogram.

Fem personer åker ut till olika byar varje dag och hör sig för efter drabbade kvinnor.

De utstötta brukar alla känna till.

På så sätt kom en socialarbetare från Läkare Utan Gränser för en månad sedan till det lilla samhället Giterani. Och frågade efter Rosatta Mukanyana.

– Han satte sig med mig och bad mig berätta. Det var första gången på tio år som någon lyssnade på mig. Första gången jag behandlades som en människa.

Mannen sa att han trodde att kliniken skulle kunna hjälpa Rosatta. Han bad henne fundera på saken och gav henne ett nummer.

Ett problem, bara.

Närmaste telefon var fem timmars promenad bort, i den större staden Komorama.

– Jag tycker inte om att gå, eftersom det rinner ur mig hela tiden, men när du får den här sortens möjlighet gör du vad som helst.

Så Rosatta Mukanyana gick. Barfota. I fem timmar.

– Jag hade inget val, säger hon.

– Jag har trott i tio år att jag är helt ensam, att ingen annan är som jag, att min man har rätt när han säger att jag är äcklig för att jag luktar, att det är förståeligt att ingen vill prata med mig. Och så kommer en man och säger att det finns andra som är som jag? Jag hade inget val.

Rosatta Mukanyana kom fram till den stora staden, hittade en telefon, lyfte luren och slog numret.

En röst någonstans långt borta lyssnade och sa att det fanns hjälp att få. Sedan kom en bil och hämtade henne och förde henne till Gitega.

– Så många kvinnor som jag, säger hon.

Bredvid kliniken är en liten inringad by som kliniken har byggt för kvinnorna. En fristad där upp till sjuttio kvinnor bor tillsammans, lagar mat, pratar och sjunger tillsammans.

För tillfället en gospellåt.

Två trumslag lockar till sig kvinnorna som är i de små husen. De samlas och brister ut i sången. Tolken översätter:

”Vi var ute i mörkret, nu är vi i ljuset. Vi är stolta kvinnor som har slutat gömma oss.”

Två trumslag lockar till sig kvinnorna som är i de små husen. De samlas och brister ut i sången. Tolken översätter:

”Vi var ute i mörkret, nu är vi i ljuset. Vi är stolta kvinnor som har slutat gömma oss.”

37 kvinnor, som alla dansar runt med varsin vit hink i handen.

Det första som händer när de kommer till kliniken är att de får en kateter. För att återigen börja vänja sig vid ett liv där de inte läcker konstant.

– De sjunger det varje gång en ny kvinna kommer, säger sjukhusdirektören.

När sången ebbat ut är det dags.

Rosatta Mukanyana går den korta biten mot sjukhuset.

– Det enda jag tänker på nu är framtiden. Jag hade tio dåliga år och nu är de över. Jag vet inte vad jag ska göra nu, det enda jag vet är att jag inte återvänder till min man. Från och med idag är jag inte längre en kvinna i mörkret. Jag har inget att skämmas för.

Två kvinnor.

Två vitt skilda berättelser som båda började i en liten by någonstans i Burundi men som nu slutar på Läkare Utan Gränsers klinik i Gitega.

FISTLAR 

• Fistel drabbar kvinnor i samband med komplicerade och långvariga förlossningar eller grova våldtäkter.
• Det innebär att ett hål uppstår mellan slidan och urinblåsan, eller mellan slidan och ändtarmen, vilket ger inflammationer och okontrollerad avföring. Hud och vävnad i ändtarmen och slidan kan även upplösas som en följd av okontrollerad urin och avföring. I extrema fall kan urinröret, urinblåsan och slidväggen förstöras helt.
• Utöver fysiska symptom kan fistel även ge allvarliga sociala problem. På grund av den okontrollerade urinen, avföringen och lukten blir kvinnorna ofta utstötta av sina män och av samhället.
• Upp till 90 procent av kvinnor som inte skadats allvarligt blir helt återställda av en operation.
• WHO räknar med att två miljoner unga kvinnor globalt lever med obehandlad fistel, framför allt i länder i Afrika och Asien. Varje år drabbas 50 000 – 100 000 kvinnor.
• Sedan 2003 har cirka 12 000 kvinnor opererats. Läkare Utan Gränser har sedan dess behandlat kvinnor på Elfenbenskusten, i Tchad, Sierra Leone, Somalia, Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Mali och Burundi.

Det låter kanske som en konstig formulering.

Det är det inte.

Att vara kvinna och föda barn i Burundi har samma dåliga odds som roulette. Risken att dö i samband med en graviditet är en på 31. I Sverige är siffran en på 14 100.

Att vara kvinna och föda barn i Burundi har samma dåliga odds som roulette. Risken att dö i samband med en graviditet är en på 31. I Sverige är siffran en på 14 100. Och för varje kvinna som dör i landet vid en förlossning skadas ytterligare tjugo svårt. De får kronisk inkontinens, eller som i Jemine Mjanowis fall, en fistel.

– Problemet är att så få kvinnor tar sig till sjukhus för att föda barn, säger Aristide Bishinga.

– Det brukade kosta pengar att föda i Burundi och kvinnorna på landsbygden har ingen utbildning. De kan inte läsa, så de läser inte tidningar, de har inget teve så de ser inte på nyheter. De vet inte att all vård för kvinnor och barn under fem år är gratis i landet sedan 2006.

Det föds cirka 288 000 barn i Burundi varje år. Enligt landet hälso- och socialministerie kan upp till nittio procent av dem vara födda i hemmet.

Det är svårt att veta exakt. Många föräldrar registrerar aldrig sina barns födslar. Samma myndighet uppger att så många som 1,5 miljoner barn i landet kan vara papperslösa för att föräldrarna tror att även det kostar pengar.

– Det finns en gammal inställning i landet som vi jobbar hårt med att förändra, att kvinnor aldrig får klaga, säger Aristide Bishinga.

Så kvinnorna stannar hemma, tills de verkligen måste till sjukhus.

Som Jemine Mjanowi, som ända sedan sin förlossning har läckt avföring okontrollerat på grund den fistel som bildades.

Och som Joselyne Manirakiza, 18, som i förlossningsrum tre på sjukhuset precis håller på att bli mamma för första gången.

Mellan värkarna berättar hon hur planerade att föda i byn, men att hon vid midnatt blev rädd att något var fel. Klockan fem på morgonen gav Joselyne Manirakiza upp.

Den tre kilometer långa promenaden från hennes by till sjukhuset i Gitega är inte särskilt vänlig för bara fötter även om man inte är gravid. I nionde månaden och med värkar är den tortyr.

Den tre kilometer långa promenaden från hennes by till sjukhuset i Gitega är inte särskilt vänlig för bara fötter även om man inte är gravid. I nionde månaden och med värkar är den tortyr. Sjukhuset ligger högst upp på en lång kulle och den röda jorden som leder dit är kantad av vassa stenar.

Solens första strålar var Joselyne Manirakizas enda källa till ljus när hon långsamt gick uppför kullen i går morse.

Ensam. Hennes man stannade hemma.

– Männen är aldrig med på förlossningar i Burundi, säger Aristide Bishinga.

Inte heller Jemine Mjanowis man gick med henne på det som skulle ha blivit en sex timmar lång promenad men som slutade med en nyfödd flicka i en väggren efter två av dem.

– Det var söndag, förklarar hon.

– Han var i kyrkan.

När kvinnorna kommer till sjukhuset upplyser personalen dem om att vården inte kostar något.

Vissa tror dem, andra inte.

Jemine Mjanowi tillhör den första kategorin. Joselyne Manirakiza den andra. Hennes dotter föds klockan 16 på onsdagseftermiddagen. Mindre än tjugo minuter senare ser en sjuksköterska hur kvinnan hastar iväg.

Samma fötter som elva timmar tidigare tagit sig upp för sjukhusbacken är nu på väg ned igen, med ett nyfött bylte i famnen.

– Vi får bara hoppas att hon kommer tillbaka när hon behöver oss, säger sjukhusdirektören.

– Innan det är för sent.

En tioårig flicka är på centret för ett återbesök. Det har gått ett och ett halvt år sedan det hände.

Medan flickan, som har en röd t-shirt, jeanskjol och turkosfärgade flipflops, leker med psykologen kommer hennes mamma fram och vill berätta hennes historia.

“Jag lagade mat när en bekant, en kapten, kom hem till oss. Han frågade efter min man men jag sa att han inte var hemma. Han sa att han hade lovat att köpa pannkakor åt min dotter. Jag sa att det var för sent och gick in i köket för att göra kvällsmat. Något sa åt mig att jag skulle gå tillbaka till vardagsrummet. Han var borta. Min dotter också.”

Flickan kom tillbaka klockan tio på morgonen dagen efter. Tyst. Sammanbiten.

Efter åtta dagar av frågor fick mamman nog.

– Jag slog henne tills hon berättade vad som var fel.

Soldaten hade under pistolhot våldtagit flickan. En undersökning visade att barnets underliv var svårt skadat. Men trots både vittnesmål och fysiska bevis friades mannen i militärdomstol.

– Han kom undan. Det gör de allihop. Det är därför våldtäkterna ökar, säger mamman.

Om en man våldtar sin fru får han välja mellan att betala 200 kronor i böter eller att sitta åtta dagar i fängelse.

Lagen i landet är allt annat än på kvinnornas sida. Om en man våldtar sin fru får han välja mellan att betala 200 kronor i böter eller att sitta åtta dagar i fängelse. För ickeäktenskapliga våldtäkter, som direkt översatt kallas ”brott som har att göra med underlivet”, finns ett fängelsestraff på mellan fem år och livstid som mycket sällan utdöms.

Tio års inbördeskrig har påverkat alla skikt i samhället. Det har brutit ned värderingar, familjer, rättssystem, polismyndighet. Allt som i ett fungerande samhälle finns för att skydda invånare. Burundi har vant sig vid våld.

– Och våldet drabbar alltid de svagaste. Unga flickor och kvinnor. Det finns en allmän uppfattning i Burundi att kvinnor som våldtas får skylla sig själva, säger advokaten Jacqueline Kwizera, 38.

Våldtäktscentret Seruka, som betyder “komma ut ur mörkret” på det lokala språket kirundi, startades av Läkare Utan Gränser 2003 och togs över av en lokal organisation 2009. I tio års tid har 35 personer arbetat i skift, dygnet runt, för att ta emot kvinnor och flickor som utsatts för våldtäkt. Läkare, sjuksköterskor, psykologer och jurister som tillsammans ser till att offren först får mediciner för att förhindra graviditet och sexuella sjukdomar, och sedan erbjuds gratis samtals- och gruppterapi.

Tidigt på torsdagsmorgonen är det redan tre nya anteckningar hos sjuksköterskan som ansvarar för inskrivningarna.

Hon har bara börjat.

I väntsalen sitter tre kvinnor, en man och ett barn.

– Fyra procent av alla som kommer hit är män som har våldtagits, säger koordinatorn.

– Det är en sådan skam förknippat med det, de anmäler nästan aldrig.

Det gör sällan kvinnorna heller. Helt enkelt för att det inte tjänar något till. Även om man har DNA-bevis.

Den 16-åriga flickan på andra sidan bordet lärde sig det den hårda vägen. En bit bort sitter hennes tre år gamla dotter.

“Min pappa dog och min mamma gifte om sig när jag var 13. Hennes nye man sa att han inte ville ha hennes tidigare barn i huset. En släkting till min pappa sa att jag fick bo hos honom. Han kom in till mig en natt. Jag var rädd. Jag trodde att jag skulle dö. Jag hade så ont. När det var över såg jag hur blod från mig rann längs mina ben.”

När hennes mamma kom för att se hur dottern hade det hade mannen hunnit våldta henne ytterligare två gånger. Flickan bröt ihop och berättade. Mamman förde flickan till Seruka.

Där visade det sig att hon var gravid.

Barnet har nu själv ett barn, som sitter en bit bort och målar.

Min egen uppskattning är att ungefär hälften av landets kvinnor en dag kommer att utsättas för en våldtäkt.

Släktingen som våldtog flickan var HIV-smittad. Dessbättre klarade hon sig undan viruset. Mannen klarade sig undan straff.

– Det finns tyvärr många rykten ute i mindre samhällen. Att en man skulle bli frisk från HIV om han har sex med ett barn. Eller att det ska ge lycka, eller innebära att han får kärlek, säger Josiane Christa Karirengera.

Hur vanligt är det att kvinnor våldtas i Burundi?

– Det finns ingen trovärdig statistik. Våra egna undersökningar visar att 90 procent av tillfrågade kvinnor antingen har blivit våldtagna själva eller att de känner någon som har blivit det. Min egen uppskattning är att ungefär hälften av landets kvinnor en dag kommer att utsättas för en våldtäkt.

Hon äter en mango. Saften från den söta frukten lyser på hennes kinder i solljuset.

– Jag fick den av någon, säger hon.

Hur mycket får du på en dag?

– Mat och fem kronor, säger fyraåringen, som berättar att hon tillbringar sju dagar i veckan på gatan.

– Jag kommer när det blir ljust och går när det blir mörkt.

Det är tolv minuters bilresa mellan trottoaren där Solange står och grindarna som leder till SOS Barnbyars anläggning i stadsdelen Nyakabiga i Burundis huvudstad Bujumbura.

Det hade lika gärna kunnat vara tolv mil. Eller tolv ljusår.

Oavsett så är det alldeles för långt för Solanges små bara fötter att vandra.

Därinne, bakom grindarna, finns skoluniformer. Varm mat. Rena kläder.

– Det finns 600 000 hemlösa barn i landet. SOS Barnbyar har gett ett hem åt 1213 av de barnen och sedan bekostar vi utbildning för ytterligare 8900 barn som bor hemma hos en släkting, säger kommunikationschefen Liliane Habonimana, 33.

En liten flicka kommer fram. Hon har en turkos klänning och äter en muffin som är nästan lika stor som hennes ansikte.

– Det här är Jocelyn, säger Liliane Habonimana.

– Hon lämnades i en kartong av sin mamma direkt efter födseln. Hon hittades av en hemlös kvinna som istället för att lämna henne hos polisen behöll henne själv och använde henne till att tigga pengar av folk. När Jocelyn kom till oss var hon svårt undernärd, hon hade fått kwashiorkor.

Varje barn kommer hit med sina egna problem. Vissa gråter hela dagarna. Andra kissar på sig varje natt. Det är för tidigt att se så mycket sorg i ett barns ögon som man ser när de kommer hit.

Av sjukdomen syns idag inte ett spår.

– Jag var orolig för henne när hon kom hit men idag är hon en glad tvååring, säger Clementine Manirakiza.

Hon arbetar på barnbyn som mamma åt Jocelyn och ytterligare nio barn. Sex dagar i veckan lever hon med barnen, gör frukost lunch och middag. Leker med dem, läser sagor. Tar med dem till läkaren, uppfostrar dem.

– Det är inte alltid ett lätt jobb. Varje barn kommer hit med sina egna problem. Vissa gråter hela dagarna. Andra kissar på sig varje natt. Det är för tidigt att se så mycket sorg i ett barns ögon som man ser när de kommer hit. Men jag försöker att få dem så trygga som det går och under den tiden som Jocelyn har varit här har hon blivit trygg. Hon tycker om att sjunga och hon älskar att leka med dockor och hon har nyss börjat att härma människor, säger Clementine Manirakiza.

Enligt Unicef är var sjätte barn i Burundi föräldralöst.

– Många barn förlorade sina föräldrar i inbördeskriget. Kvinnor dör i förlossningar och sjukdomar varje dag. Många unga flickor blir gravida genom våldtäkt och vill inte behålla barnet, säger Liliane Habonimana.

Organisationen har team som åker ut i byar och letar efter föräldralösa barn, som sedan erbjuds mat, husrum och utbildning fram tills dess att de fyller arton.

– Men om barnen är väldigt duktiga i skolan så har vi ett universitet i Ghana som de får möjlighet att studera vidare på. Elva barn från Burundi är där nu. Och vi har en student som tar sin master i USA och en i Indien.

Varenda barn på hemmet, från tvååringen upp till gruppen av artonåriga flickor, sträcker artigt fram en hand.

För att hälsa.

När Solange sträcker fram sin hand vill hon ha en peng.

– Jag skulle vilja gå i skolan, säger hon.

Sannolikheten att det kommer att ske är liten.

– Det är väldigt sällan som vi tar in gatubarn här, utan vi rekryterar från byarna. Gatubarn är oftast äldre och vi försöker hitta barn som är runt tre år gamla. Då kan vi hjälpa dem från starten, uppfylla deras basbehov och ge dem en trygg uppväxt och en bra utbildning. Vi kan inte rädda barnen på gatan utan vi försöker snarare undvika att fler barn hamnar där, säger Liliane Habonimana.

Var fjärde flicka i Burundi sätter aldrig sin fot i skolan, enligt siffror från Unicef.

Och av de flickorna som väl börjar skolan är det bara sju av 100 som går ur mellanstadiet.

– Även de som har föräldrar stannar sällan kvar. Barn är gratis arbetskraft i det här landet och flickors utbildning anses inte vara viktig, säger Liliane Habonimana.

Utom för flickorna själva.

– Jag ska snart börja skolan. Jag går i förskolan nu, säger Mariella, 5, som kom till SOS Barnbyar efter att hennes mamma dog för tre år sedan.

– Jag tycker om skolan. Jag vill gå i skolan jättelänge.

Vad är roligast med att gå i skolan?

– Gungorna.

En tiondel av Swazilands 1,1 miljoner invånare är barn som har blivit föräldralösa på grund av HIV/AIDS. Senast de räknades av Världsbanken var de 104 026 stycken.

– Jag var 13 när pappa dog och 14 när mamma dog, säger Mendla.

Från den dagen har han uppfostrat sina småsyskon och varit familjens överhuvud.

– Det var plågsamt. Som att lämnas ensam i öknen. Jag var ett barn själv. Jag var inte redo att gå upp fem på morgonen för att bada mina bröder och få iväg dem till skolan, sedan gå till skolan själv, gå hem och laga mat och tvätta deras kläder, men jag hade inget val, säger han.

I dag är han 20 år. Småsyskonen Mlele och Mplilo har fyllt tretton och elva.

– De har blivit bra pojkar. Jag lyckades, men det är tack vare SOS och Gud, säger han.

– Vi har många familjer som den här, säger Sipho Tembe, chef för SOS Barnbyar i Mbabane.

– Barnen som kommer till barnbyn är oftast mellan noll och tio år, så i fallen där det finns en äldre tonåring och mindre barn så brukar vi betala skola och mat för dem och ge dem stöd, men att de bor kvar i sina hem själva.

21 780 barn i Swaziland har HIV. Tusentals av dem vet inte ens om det.

Boyboy, Mendla, Mlele och Mplilo klarade sig alla undan att smittas av sina föräldrars sjukdom. Många av de föräldralösa barnen hade inte samma tur.

21 780 barn i Swaziland har HIV. Tusentals av dem vet inte ens om det.

– Vi testar aldrig barnen när de kommer hit. Det är en integritetsfråga, säger Sipho Tembe.

Först när de misstänker att ett barn har HIV, om det drabbas ofta av sjukdomar, testar de. Är svaret positivt inleds behandling – utan att barnet vet om varför.

– Vi vill vänta med att berätta för dem att de har HIV tills de är i tioårsåldern, säger Sipho Tembe.

På SOS Barnbyars lekplats springer åttaåriga Mandy till en av gungorna. Hon har rosa tights, svart kjol och en rosa tröja. Huvudet fyllt av flätor.

– Jag tycker om att gunga och jag tycker om att läsa, säger hon.

Vad läser du?

– Allt jag kan. Helst Bibeln. Jag tycker om att läsa om Jesus.

Vilken är ditt favoritstycke i Bibeln?

– Första Moseboken, kapitel 39, om Josefs fångenskap.

Hon är glad. Skrattar. Försöker ta fotografens kamera. Vill ta bilder själv. Hon berättar att hon vill bli lärare när hon blir stor, för att hon vill att andra barn ska tycka att det är lika roligt att läsa som hon.

Hon kom till barnbyn som fyraåring, efter att båda föräldrarna dött i AIDS. Efter ett år började hon bli krasslig. Personalen på barnbyn tog henne till sjukhuset och fick sjukdomen bekräftad.

“Jag säger att tabletterna är mot influensa.”

I tre års tid har Mandy nu ätit fyra tabletter klockan sju på morgonen, tre på kvällen vid 19, och en sista tablett klockan 20 innan läggdags.

– Jag har sagt att det är för att hon lätt får influensa, säger Grace Mamba, som är anställd som mamma till Mandy och nio andra barn på barnbyn.

– Hon är så duktig på att ta sina tabletter. De dagar jag glömmer så påminner hon mig.

Hon planerar att berätta för flickan om två år att hon har HIV.

– Det är alltid något jag fasar för. Barnen reagerar väldigt olika på beskedet.

Tre pojkar, fyra, sex och sju år gamla, leker också med flickan på lekplatsen. Alla tre bär på viruset. Ingen av dem vet om det.

Billy, fyraåringen, säger att han vill bli dansare när han blir stor. Sjuårige Jimmy vill jobba som kungens livvakt. Tom, 6, vill bli fotbollsspelare.

– Vi måste vara försiktiga med att välja ögonblicket då vi berättar för dem. Gör man det för sent eller för tidigt kan bli arga och ledsna och inte vilja ta sina tabletter och tänka att deras liv är över bara för att de har HIV, säger Thuli Chirwa, 40, som arbetar som mamma åt fyraåringen.

I husen där barnen bor sitter vykort uppe på glada norrmän i lusekoftor. Bilder från de svenska fjällen. En kvinnlig svensk fadder har skickat sig en bild på sig själv hållandes en svensk ölsort i handen.

Billy är ett av tre barn i hennes hus på barnbyn som har HIV. Hon vet vad han går igenom.

– Jag är själv HIV-smittad, min man smittade mig. Han är död nu. Så när de kommer med frågor så kan jag svara enkelt på dem, säger hon.

SOS Barnbyar i Mbabane är till största delen sponsrat av svenska och norska faddrar. I husen där barnen bor sitter vykort uppe på glada norrmän i lusekoftor. Bilder från de svenska fjällen. En kvinnlig svensk fadder har skickat en bild på sig själv hållandes en svensk ölsort i handen.

– Jag har en svensk fadder, säger Gagu, 16.

– Hon brukar skicka bilder på snö.

Han fick reda på att han var HIV-smittad för fyra år sedan. Beskedet var tungt.

– Det var mycket sorg och ilska, frågor om “varför jag?”. Gagu var så arg. Han sa att Gud inte fanns för Gud skulle aldrig tillåta sådant här. Vi hade många långa samtal innan han accepterade det, säger Sipho Tembe.

I dag tar Gagu sina antiretrovirala läkemedel.

– Jag vill bli advokat och hjälpa människor som har det svårt, säger han.

– Jag har hamnat här och får den hjälp och utbildning jag behöver. Jag känner att det är min plikt.

Om han får fortsätta gå i skolan, det vill säga.

Det senaste året har kungen som styr kungadömet Swaziland, Mswati III, krävt att landets befolkning ska betala drygt hälften av kostnaden för barnens utbildning, vilket innebär en dryg tusenlapp om året, berättar Sipho Tembe. Mer pengar än vad Boyboy, Mendla, Mlele, Mplilo, Mandy, Billy, Jimmy, Tom och Gagu någonsin sett skymten av.

– Fram tills nu har vi bekostat deras utbildning men den finansiella krisen i Europa har slagit hårt även på oss. Huvudkontoret i Österrike har sagt nej till vår budget så i år har vi inte råd att betala för skolan. Vi förhandlar fortfarande med regeringen och hoppas på en lösning men skolorna börjar om nio dagar och vi vet inte om vi hinner att lösa det, säger Sipho Tembe.

– Just den biten känns fruktansvärd. De här barnen har förlorat så mycket i livet redan. De har ingen mamma, ingen pappa. Många av dem bär på en sjukdom som kommer att vara med dem resten av livet. Och nu ska de förlora den enda chansen de har till ett bra liv? Vi kämpar på men det känns meningslöst att ta hand om dem om de inte får en utbildning.

Korrekt.

Ett femtiotal män och kvinnor samlas vid elvatiden för att börja förbereda festmåltiden. Männen är ansvariga för styckningen, kvinnorna för grytan.

I gräset bredvid står en av Läkare Utan Gränsers informatörer och berättar för de som inte deltar i matlagningen hur man använder en kondom. Han har med sig en plastpenis för att demonstrera hur skyddet ska sitta.

Jubel och skratt i publiken. Enstaka hurrarop. Och några nyfikna frågor.

Samtidigt växer sakta men säkert kön till det övergivna huset ett par meter bort.

– Jag är lite nervös, säger Bongekile Mamba, 20.

– Jag har varit tillsammans med min pojkvän i två år och min bild är att alla män är otrogna, säger hon.

Hon kliver in genom plåtdörren. Dörren går inte att stänga ordentligt men det verkar inte bekomma henne. Hon sätter sig i stolen och börjar svara på frågor om sitt sexliv och sin relation, samtidigt som hon sträcker fram handen och låter nålen gå in i huden. Bloddropparna placeras sedan på två olika test, för att vara på den säkra sidan.

Efter fem minuter vet hon.

Ett streck på båda stickorna.

Ett negativt resultat som är allt annat än negativt.

Hon kliver ut genom dörren och suckar lättat.

– Ingen hiv. Däremot kan jag ha tuberkulos. De vill att jag ska testa mig på sjukhuset för att vara säker.

Infektionssjukdomen är ett stort problem i det lilla landet. Den drabbar framförallt lungorna, men kan även angripa centrala nervsystemet, könsorganen, blodomloppet, skelettet, lederna eller huden. Över 7 000 personer i Swaziland har tuberkulos och av dem har 80 procent hiv.

Är du orolig?

– Lite. Min mamma har tuberkulos, så jag vet att det också är illa. Men jag är glad att jag inte har det andra.

Det är tionde gången hon testar sig. Hennes pojkvän vägrar att använda kondom.

Efter henne kliver en kvinna med röd basker på huvudet in genom dörren.

Samma procedur. Samma lättade leende.

– Helt negativt. Jag är jätteglad, säger 28-åriga Audree Lindewa.

Det är tionde gången hon testar sig.

– Jag gör det varannan eller var tredje månad. Jag har en pojkvän som inte vill använda kondom. Han vägrar, så jag tycker att det är bra att veta min status, säger hon.

Timmarna går.

Köttet från kohuvudet kokar i grytorna.

Kön till det övergivna huset avtar. Ett trettiotal kvinnor har testat sig. Som vanligt, väldigt få män.

Men sent på eftermiddagen, strax innan maten ska serveras och de flesta är upptagna med annat, ställer sig plötsligt en man vid dörren. Han kliver in i rummet och ler försiktigt när han sätter sig i stolen.

– Jag är ganska säker på att jag har hiv, säger Sabelo Msibi, 29.

– Min fru kom hem och berättade att hon hade testat sig och att hon hade fått ett positivt resultat.

Är du rädd att hon har smittat dig?

Han tittar ned i marken, ler generat på nytt.

– Det är nog jag som har smittat henne.

Har du haft sex med andra kvinnor?

Han tittar förvånat på tolken som upprepar frågan igen. Det generade leendet dyker upp för tredje gången innan han svarar.

– Ja, med tre kvinnor. I Swaziland är det vanligt med polygami, säger han.

Korrekt.

Landets kung, Mswati III, deklarerade i september att han valt sin femtonde fru, en knappt myndig skönhetsdrottning. Omkostnaderna för kungens fruar och 24 barn uppgår till närmare 350 miljoner kronor om året i landet där 70 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom.

Men för majoriteten av männen som vänsterprasslar är det inte tal om palats och månggiften, utan snarare sex med någon av de andra kvinnorna i byarna, eller snabba samlag med någon av landets prostituerade, varav 70 procent har hiv.

– Jag är arbetslös och har inget jobb. Jag sitter hemma på dagarna. Jag tror att det är därför jag har sex med andra än min fru, säger Sabelo Msibi.

De fem minuterna har gått.

Hälsoarbetaren Helisiwe Mkwandi som tagit hans blodprov, plockar fram den första stickan.

Två röda streck syns tydligt.

Hon tar fram den andra stickan som visar samma sak.

Ett positivt resultat som är allt annat än positivt.

Sabelo Msibi tittar på de båda proven. Lyssnar när kvinnan på andra sidan bordet plockar fram några broschyrer och uppmanar honom att gå till sjukhus inom två veckor för att påbörja sin antiretrovirala läkemedelsbehandling för att hämma utvecklingen av hans hiv – och hindra att han för smittan vidare. När en hivsmittad person tar sin antiretrovirala medicin som den ska minskar risken att föra smittan vidare med 96 procent, enligt siffror från UNAIDS.

Sabelo Msibi kliver ut genom dörren.

– På sätt och vis är jag lättad, säger han.

– Nu vet jag min status, nu kan jag få mediciner så att jag inte blir sjuk.

Du har precis fått reda på att du har hiv. Hur kommer ditt liv att förändras?

– Inte så mycket. Men jag kommer att vara trogen mot min fru… ett tag.

Ntombika Histroy hade tur.

Läkaren Kiran Jobanputra, 37, har i två års tid arbetat för Läkare Utan Gränser i Swaziland med att minska risken för överföring av hiv mellan mamma och barn (PMTCT).

I Swaziland är 40 procent av alla gravida kvinnor hivsmittade

– 10 000 hivpositiva gravida kvinnor i Swaziland behandlas enligt PMTCT varje år. Det är ett viktigt steg för att bromsa spridningen av hiv i landet, säger han och berättar att medicinerna har störst chans att verka ju tidigare de tas under graviditeten, och att man bör börja sin behandling minst åtta veckor innan förlossningen. Helst innan man ens blir gravid.

– I Swaziland är 40 procent av alla gravida kvinnor hivsmittade, och risken att föra smittan vidare till sitt barn är lika stor, 40 procent, säger Kiran Jobanputra.

Att undvika att föra smittan vidare kommer att rädda många liv i landet där var fjärde invånare bär på viruset.

– Små barn är extra utsatta för hiv. Av alla barn som smittas av sin mamma och sedan inte behandlas är hälften döda innan två års ålder. Och två tredjedelar har dött innan de fyller fem, säger Kiran Jobanputra.

– Jag förlorade fem barn innan jag förstod att jag var smittad och att de dog på grund av det, säger Thembi Ngcamphalala, 36.

Hon fick reda på att hon hade sjukdomen för 14 år sedan.

– Det var fruktansvärt. Min man lämnade mig och min familj försköt mig. De lät mig bo i ett rum men de såg till att ingen annan åt på samma tallrik som jag, hade samma bestick som jag, eller använde samma lakan eller handduk.

För fem år sedan träffade hon en man och blev förälskad.

– Jag gick på behandling så jag visste att risken att smitta honom var mycket låg. Jag var kär och ville så gärna ha ett barn, så jag berättade inte om min hiv, säger hon.

Thembi Ngcamphalala blev gravid. Pojkvännen fick ryktesvägen höra att hon bar på viruset.

– Han sa att han aldrig ville ha med varken mig eller barnet att göra.

Under hela graviditeten var Thembi Ngcamphalala, precis som Ntombika Histroy, mycket noga med sina antiretrovirala läkemedel.

– Barnet kan smittas av mamman på tre sätt. I magen genom moderkakan i livmodern, under förlossningen genom att barnet utsätts för mammans blod, och under amningen genom bröstmjölken, säger Kiran Jobanputra.

– Men tar mamman sin medicin så klarar sig 95 barn av 100 i Swaziland från hiv. I andra delar av världen är skyddet hundraprocentigt.

Båda kvinnornas söner är nu fyra år. Två fullt friska pojkar.

– Jag var så rädd i början. Jag vågade inte pussa honom på munnen. Nu har jag läst på mer om sjukdomen och vet att det inte smittar på det sättet, säger Thembi Ngcamphalala.

Ntombika Histroy sitter en bit bort och lyssnar. Hon stryker en hand på sin mage.

– När jag fick hiv trodde jag att det bara slutade på ett sätt, att jag skulle vara död inom ett år. Nu, tack vare min medicin, så kommer mitt barn vara friskt och jag får dessutom leva och se min son eller dotter växa upp. Det är en gåva från Gud.

Fotnot: Ntombika Histroy är ett fingerat namn. Kvinnan har sett och godkänt bilden på sig själv. 

Carina Bergfeldt, reporter

Andreas Bardell, fotograf